GUEST ENTRY
_______________________________________________________________________________________

Jag startade tidningen Gringo tillsammans med ett gäng idealister hösten 2004. På några år växte det till att bli mer än en tidning. Vi startade festivaler, utbildningsavdelningar, reklambyrå, fler tidningar och vi fick mer och mer makt att förändra. Jag tror att dom
flesta 80-, 70- och 60-talisterna med ett samhällsintresse kommer att minnas Gringo om någon tar upp det när de som pensisar sitter och snackar om hur det var förr i tiden.
Anledningen till att vi fick till det, som vi fick, är att vi som drog igång det, vi var väl en fem stycken som snart blev tio, blev kapitalister. Vi startade ett företag istället för en förening. Vi hittade en marknad för våra idéer hos näringslivet och inte de statliga bidragsgivarna.
Det hela började faktiskt med att vi sökte bidrag från Ungdomsstyrelsen, som jag själv hade fått bidrag för i ett tidigare projekt jag hade. Jag visste hur man skrev ansökningarna och vi sökte ur samma pott pengar som jag hade fått tidigare, från samma person. Men den potten, Ungas organisering i samhället minns jag att den hette, var slut. Istället fanns det pengar att söka för projekt där man hade ett utbyte med de baltiska länderna, och vi uppmanades att skissa upp ett projekt som passade in där. Vi satte oss, och började, och kände bara att det var helt sjukt. Vi ville göra en tidning och satt här och hittade på grejer att göra med ester och letter som vi fullständigt struntade i?
När jag nämner näringslivet för eldsjälar i den ideella sektorn får jag ofta höra en rådande misstanke: är det inte en risk att de lägger sig i och vill styra verksamheten? Det är alltid tråkigt med fördomar, och det där är en sån som finns gentemot aktörer i näringslivet. Men det som är ännu tråkigare är när man är rädd för att någon man inte känner ska göra en illa på ett sätt som någon man redan känner och är polare med gör utan att du märker det, eller tänker på det. För vad är det den aktör som du får bidrag från gör? Styr vad du ska göra eller inte göra, och lägger sig i mer än en jobbig svärfar. Aktörer som till exempel Ungdomsstyrelsen har pengarna vigda åt initiativ som aldrig skulle tagits om det inte fanns pengar för just det, och varenda kommun har egna små regler på vilka aktiviteter som kan eller inte kan få stöd. En tidning tex, eller sällan berättigad bidrag, förutom från Kulturrådet, och då med krav på att ha kommit i ett antal nummer innan den får bidrag (snacka om paradox!). Kommunerna har dessutom sällan pengar för alla typer av projekt utan endast vissa. Har du eller ditt ideella initiativ då verkligen blivit precis som du ville? Eller har det styrts av vad kvinnorna och männen med pengarna tycker är vettigt att hålla på med?
När det började märkas att Gringo växte och att vi gjorde det genom att haffa rätt trevliga mängder pengar märkte jag att idealisterna blev alltmer kritiska. Det var delvis en klassisk kriticism som uppstår alltid när någon får för mycket plats (i alla fall i Sverige) men jag fick också ofta frågor som insinuerade att vi skulle vara sellouts på något sätt. Skulle ni verkligen sälja en annons till vem som helst? Varför tar ni så mycket betalt? Varför kan ni inte komma och föreläsa gratis?
Bra saker har kanske det högsta värdet i samhället. Vi har inte fattat det än och inordnar, eller snarare underordnar oss, i ett system där hårda klassiskt manliga saker kapitaliseras på medan mjukisprylar som hållbar utveckling, genusfrågor eller att ha diversity på arbetsplatser inte kapitaliseras på. En chef någonstans kan ha mage att be dig komma och hålla ett föredrag för sin ledningsgrupp om jämställdhet gratis (och du kan ha det dåliga omdömet att tacka ja), men skulle aldrig ha mage att be en elektriker komma och fixa deras ojordade eluttag gratis, även om det är for a good cause.
Jag ser inte någon konkurrens mellan att vara idealist och bete sig kapitalistiskt. Jag tycker snarare att det är korkat att göra det. Om det finns föreläsare som får femti lax för att de är kända från teve, varför ska du som är spetskompetent inom ditt område ta fem? Varför ska jag som konsult inte sälja mina tjänster till företag till samma pris som it-konsulter? Det är så vanligt att folk som tar klivet från föreningslivet till att bli egna börjar harva runt och jobba för andra föreningar som anlitar dom, underbetalt, som konsulter. Alla köper och säljer billiga, undervärderade tjänster av varandra som förutom att till slut bränna ut alla inblandade, eller tvinga dem till kreativ bokföring när pengarna inte räcker till, har en väldigt viktig konsekvens: vi tillför inte idealistsektorn mer pengar. När pengar bara cirkulerar häremellan ökar inte det totala antalet pengar vi har tillgängliga för samhällsförändring. Om vi däremot börjar hitta pengarna i näringslivet, som om de inte hamnar hos oss, blir någon procent extra i bonus för i många fall icke-idealistiska ägare, då ökar vi ju den totala mängden pengar vi har att verka med. Glöm inte heller, att bidragspengar från statliga eller kommunala aktörer är skattepengar. Och att Sveriges skattepengar framförallt kommer från arbetarklassens löner, och inte miljonärernas. En väg till ökad jämlikhet i samhällen är kapitalbalansering. Och att komma näringslivet under skinnet och hämta pengar därifrån, är ett effektivt sätt att komma dit.
Det här århundradet kommer att ändra på marknaden och på näringslivet. Företag som inte hittar sin idealism och tydligt signalerar den, kommer gå under, och idealister som inte lär sig att bete sig kapitalistiskt kommer aldrig att nå så långt som de som lär sig konsten. Självklart krävs det flit, studier och övning. Men det är bara att sätta igång. Vad kan en bankbracka ha lärt sig som inte du kan?
Det är mycket svårt att bli idealist om man är en kapitalist som struntat i världen hela sitt liv, och det är svårt, men inte lika svårt, att bli kapitalist om man är en idealist som har en kunskapslucka.
Fördel oss, helt enkelt.
/Carlos Rojas